Kopierar lite som jag skrev idag, på andra ställen.

Mitt forum, där jag har många vänner som bara finns, som ställer upp när det behövs och som lyssnar när som helst:

Min sambo dog för ett år sen. Tänk vad tiden går ändå, jag trodde inte ens att jag skulle överleva våren. Jag försökte ta livet av mig på alla möjliga vis. Och ändå överlevde jag.

Idag är det tungt, i förmiddags var jag vid graven, fotade blommorna och mindes en massa. Hade med mig min Fina man, han hade egna hälsningar med sig, en hurring i honom och resten på graven blev våran hälsning till min festglada sambo. En hälsning från mamma, pappa och bror fanns där med, och så barnens alla prydnader på stenen. Jag höll handen på hans namnteckning och insåg i ett slag att den kommer aldrig, ALDRIG mer skrivas precis som han skrev den. 

Det är så mycket småsaker som dyker upp nu, som det med hans namnteckning, eller hur han brukade skåpäta kall korv. Hur han kom hem i slutet på veckan, kastade av sig sina väskor och ropade: Var är mina fina pojkar? Hur de kastade sig runt halsen på honom och inte släppte förren de sov på kvällen sen. Han som älskade sina barn så mycket, den bästa pappan som fanns. Han gav ALLT för dem. 

Fasiken vad tiden gick. Trots allt, trots alla odds stod jag kvar, stark och med sinnet i behåll. Mina barn mår efter omständigheterna väl, jag mår bra idag och har funnit en kärlek som ger mig omtanke, kärlek och värme. På våra egna villkor och där tiden för varandra är extremt viktig.

Facebook:

Tack alla för mess, mail, kommentarer och tankar här på facebook. Jag har varit vid graven idag, ett år efter olyckan, lyssnar på en låt jag fick av Mia Matthews och minns. Försöker inse att det är ett helt år sen, minns alla tankar jag hade då och hur alla som fanns för mig och min familj ställde upp med mat, sällskap, hjälp att städa, att ta hand om mina barn. Ni fick oss att överleva, alla på ert eget sätt. Det är jag tacksam för.

Idag har jag sällskap av Fina, att slippa vara ensam, att få kramas så mycket jag behöver, få lite snö i brallan och bara få vara idag - det är GULD värt!! Tack för det, det är så mycket värt, jag kan inte ens förklara hur viktig du är för mig.

Om ni ringer och jag inte svarar är för att jag inte orkar tala i telefonen idag, inte att jag inte vill prata med er. Jag vet att ni finns där, och jag uppskattar VERKLIGEN alla tankar och känslor ni delar med er av! Love you, alltid!

Nu ska dagen få gå vidare, lite kramas med barnen, packa lite saker till dem och sen till Fina för en kväll med god mat och gott sällskap. Hoppas ni alla har en dag som är värd att minnas, och att den är snäll med er. KRAMAR!

Ja, det har gått ett helt år nu. Mycket tankar och känslor är det, både sorgliga och njutbara. Många minnen och funderingar, massor av tårar och mängder av frågor. Fortfarande.

Jag har läst, tittat på bilder och pratat, pratat och pratat mer. Varit hos en terapeut, varit nära randen till avgrunden och nästan snubblat ner i döden. Ja, jag har verkligen försökt ta livet av mig. På olika sätt, varit nära inläggning på psykakuten, nästan tappat bort mig och mina barn.

Men idag står jag här. Med ett boende jag valde själv, ett nytt liv med det jag vill att det innehåller. Igår kom jag på hur stark jag är, egentligen. Och hur bra jag är som faktiskt skapade ett liv av det som blev kvar efter polisbesöket den där dagen. Jag hade kunnat lägga mig ner och bara skita i allt, dö och låta nån annan sköta skiten. Men jag reste mig och tog ansvar för MITT mående. Och när jag gjorde det hamnade allt annat också på plats. Mina barn har anpassat sig bra till det nya, och jag har hittat ett bra sätt att leva. Med en kärlek i mitt liv som är så trygg, varm och så älskad. Att vara tvungen att ta ansvar för mitt eget mående var en av de saker som i höstas gav mig självrespekten tillbaka.

Snart ska jag ut i arbetslivet med. Det skrämmer och gläder, mest gläder förstås. Men att lämna kidsen på dagis och gå till ett jobb med ansvar, det är pirrigt. Tankarna far, tänk om jag inte fixar det? Men det är klart jag gör. KLarade jag av förra året och överlevde klarar jag nästan allt, särskilt ett jobb, eller hur?

Nu ska jag ta paus igen, jag ska bara njuta av resten av den här dagen. Sorgen fick sin plats, nu ska barnen och Fina få sin, livet sin egen med. 

Kram på er alla!

 

Linda

13 februari 2013 15:45

<3

 

Mia

14 februari 2013 08:07

Fint skrivet darling...pussar i mängder :) <3

Lotta

15 februari 2013 13:08

Love you!

 

Matilda

14 februari 2013 14:02

Åh Lotta. Så skönt att du klarat dej igenom detta år!!! All creed till dej! <3

http://killas.blogg.se

Lotta

15 februari 2013 13:08

Tack syster!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Aktiebok har jag lärt mig vad det är, och nu har jag en sån med. Det är trots allt roligt att lära sig nya saker, framförallt om sig själv. Vad jag egentligen klarar av och kan.    Nästa vecka ska jag kolla på lokaler, och förhoppningsvis få tag ...

2024, det firade vi i I Ljungsbro, med vänner.   Hundarna klarade av det hela med bravur, de fick sitta i famnen på oss så det kändes tryggt och mysigt. Lite darr på rösten blev det hos Morran men hon släppte på ett par minuter så det var riktigt...

  Så här ser man ut en sen kväll   I hissen, när hundarna ska ut på sista rundan.    Vi ska på utställning 11 januari, det ska bli kul, och jag är nervös! Men jag ska intensivträna uppställning, och trimma dem så vi inte behöver skämmas fö...

Jovars. Började träna, kändes fint, men så klart lite svag var jag ju. Det är skönt att röra på sig, och framförallt promenaderna är grymt sköna. Jag började träna på Crossfit med, men efter en omgång där mitt huvud gjorde så ont att jag trodde ja...

Mitt liv innehåller en massa kul och en massa som inte är lika kul.   Juat i skrivande stund är det lite tufft, året har innehållit både dåliga tider för verksamheten jag jobbar i, cancerbesked med extremt oviss utgång, behandling av nämnda cance...