I morgon är det 3 år sedan jag fick besök av polisen och en präst. De kom för att tala om för mig att livet just gett mig en rejäl pungspark. Eller att livet ångrat sig och tog tillbaks en del av det som fanns i mitt liv om man så vill.

Så småningom vaknar man ur koman och inser att det finns ganska mycket kvar. Men det tog tid, och lite av hjärtat är väl stendött för alltid. Det är inte så enkelt alla gånger, snarare har jag nog blivit extremt mycket svårare att ha omkring sig i livet eftersom jag är LIVRÄDD att förlora igen. Inget som jag aktivt funderar på men det är klart att det finns där under ytan. Typ. Det gör mig lite knäpp. Och ganska dum.

Imorgon ska mina fina prinsar upp till knivsta igen. Det är sportlovsvecka och de ska vara där hela lovet. Det är skönt att de kan vara där, få ha riktigt lov liksom.

Sitter på bussen mot frövi, efter en kväll i bästa Jossans sällskap är jag på väg hem.
Det var mysigt att vara tjejprata, fika och ta det lugnt:-), men det ska också bli skönt att komma hem. Är såå trött, så trött, dagen var lång och jobbet ganska krävande idag.

Jag har träffat min finaste vän Sara idag med, jag saknar henne i mitt liv! Vi bor en bit från varandra och livet ger inte så mycket utrymme för umgänge längre..... Men jag blev så glad för att få luncha med henne och yngsta tjejen i familjen :-)

Idag bestämdes tid för Casper med. På måndag ska jag ta honom på resan till trapalanda. På morgonen är det dags, jag ska fixa en hink med gott till killen, klippa en bit av svansen, kramas med honom och ge honom lite extra kärlek innan killen som ska se till att han vandrar vidare kommer. Det känns inte kul alls, helst vill jag bara att måndagen kommer och går jävligt fort..... Men det är som det är, snart är vi där och snart är det över. Tänk på mig på måndag förmiddag, jag behöver det för att orka. Och orka måste jag ju, för att ge honom lugn på sista resan.


Nu ska jag vila lite, fundera på lite och bara längta hem till min fina familj.

Kram på er!

Så heter seminariet jag just nu sitter och väntar på ska börja.
Det handlar om sorg, sorgebearbetning och om att möta sorg. Kan vara en bra början tänkte jag, jag vill ju gärna kunna hjälpa andra som hamnar där jag hamnade. Då måste jag först hjälpa mig själv är min tanke:-)

Idag hann jag med en massa på jobbet innan jag åkte, både med akvarier och lite annat, det var skönt det. Jag ska visst jobba imorgon med, Fina är hemma med kidsen och jag sliter :-)

Efter den här dryga timmen ska jag ta mig tillbaka till min bil, ut ur stora staden och mot Knivsta. Mina prinsar ska hem idag :-) Det blir fullt i huset i helgen, alla barn och en tillhörande pojkvän är hemma :-)


Nu börjar det här. På återhörande, och kram!

Kan vara både bra och dåliga, det har jag lärt mig.

I mitt liv har det blåst ganska mycket, och det har ibland gjort väldigt ont. För det mesta har det dock slutat blåsa ganska snart, och idag vet jag att vilken storm man än hamnar i kan det komma gott ur den. När jag ser på mitt eget liv och den senaste katastrofen, jag trodde inte att jag skulle överleva. På riktigt. 

Men med mina älskade vänner brevid mig gjorde jag just det. Och jag LEVER! Inte bara överlever.

Idag gick en del av tiden åt att umgås med mina fina MIA, vi har varit ute och gått en halvmil, sen blev det en stund i min källare i stan. Fy fan vad skräp det har samlats!!! Vi rensade iallafall ut det ena rummet och det som ska med till torpet. Hmm, det får bli utbyggnad bara för det rummet - hur i hela friden ska allt få plats?? 

Jaja, vi fick undan ganska mycket, och hittade väldigt mycket som jag trodde var borta.... Bland annat dök min legitimation som arbetsterapeut upp, inramad och fin :-) Och utbildningsbeviset kom fram med! Bra det, då kan jag, om jag vill, söka jobb igen. Eller ja, det ska jag, men jag är inte säker på att det blir som just AT, jag måste fundera på den lite.

Hörde häromdagen att det är ett sjukt beteende att vara för optimistisk, att pessimism är friskare. Det tycker jag är knappt, varför är det bättre att vara pessimist än att vara positiv? Jag vill hellre vara positiv iallafall, jag jiobbar på det, och att inte hamna i sandlådenivå i diskussioner är ett sätt att förhålla mig positiv.

Det är så lätt att kasta skit på varandra, det vet jag av erfarenhet, Fredrik och jag kunde gräla och kasta tonvis med skit på varandra..... Det är något jag ångrar djupt idag, det går inte att göra ogjort, det vet jag, men om jag är medveten om det och aktivt jobbar på att låta bli att vara sån igen har det ju fört något gott med sig iallafall.

Nu får det vara nog. Jag ska sätta mig och städa ur min kamin, när man tänder med Nerikes Allehanda blir det mycket skräp i den. Sen ska elden få vara igång tills kidsen ska sova. Eldar man riktigt långsamt blir det en behagligare värme, och mer långvarig, än om man stormeldar. Jag gillar att jag har ett intresse för hur ved ser ut, hur man lättast tänder i kaminen och hur länge man bör elda för att få en jämn värme över dygnet   

Det här inlägget ägnar jag åt gårdagens härliga umgänge! 

Mina vänner kom med alla sina barn, vi kollade hästarna, bland annat tog vi in den stora som kom igår i stallet (han är skitstor). Barnen borstade av hästarna, mina vänner ordnade våffelkalas. Grädde, sylt och våfflor tog slut, det var barn och hundar överallt, livat värre och fullt hus typ! JÄKLAR vad jag gillar det, jag vill ha huset fullt på eftermiddagar och kvällar, det är så mysigt med alla dessa älskade människor! 

Jag är väldigt välsignad, jag har FANTASTISKA vänner som bara finns där när jag behöver dem, och annars med. De är min valda familj, och de ger så mycket till mig och mina barn, jag hoppas att jag en dag ska kunna visa dem hur mycket jag älskar dem, och på något sätt kan visa hur mycket de betytt för min överlevnad! Om det inte vore för dem hade jag förmodligen inte fått behålla varken mina barn, eller i slutänden mitt liv. Så många gånger de funnits där och sett till att jag äter, dricker eller går på toa, stoppat mig från att ställa mig på spåret, eller köra åt helvete med bilen. Gett mig värme, kärlek och fått mig att förstå hur mycket de älskar mig och uppskattar mig. Och framförallt - fått mig att förstå att jag är VÄRD att vara älskad, och att få leva. 

Ni som finns i mitt liv och älskar mig - JAG ÄLSKAR ER!! Vet inte vad jag hade gjort om ni inte fanns där när jag trodde jag skulle dö!

Ikväll satt jag med en kasse som jag inte sett på länge, plockade lite bland det som låg i. När jag hittade födelsedagskort och såg Fredriks handstil möttes min själ av minnen, massor av minnen. Jisses vad jag saknar denna man, han printade in ett avtryck i mitt inre som inte går att bortse från. Han steg rakt in och kommer aldrig kliva ut, hans själ finns i mig och en vacker dag ses vi igen. 

Mitt liv går vidare, och idag har jag ett bra liv, även om vissa dagar och kvällar bjuder på lite mer motstånd än andra.