Idag står vi på den punkt dit jag längtade och siktade. Båda killarna är självständiga och klarar det mesta i vardagen på egen hand. De åker till och med tåg till stockholm för att möta sin farbror där, helt utan problem.
L är under utredning. Asperger och eventuellt adhd. Det är så klart jättebra men så tungt. Min minsta unge som är så tuff och ändå så liten.
D har fått en telefon som han numer växt ihop med. Jag som alltid sagt att det kommer få vänta till han fyller 12. Men han är så glad för sin lur och använder den till att fota och göra sina actionfilmer med.

Varför är det då så jobbigt just nu? Jag mår så fruktansvärt konstigt. Ledsen. Glad vet jag knappt vad det är. Är det hösten som ger mitt kaos igen tro?

Jaja. Rullar upp mina mentala skjortärmar och gör som jag alltid gör. Kämpar på.