Jag är så defekt, trasig. På insidan gör det så ont.
Om jag låter bli att tänka på mina barn, döden, livet eller något annat som kräver att man KÄNNER , då går det bra. Om jag jobbar tills jag stupar blir jag snortrött och irriterad, men mår ändå okej på insidan. Men det räcker med ett telefonsamtal som gör mig osynlig för en stund, eller ett barn som leker med sin pappa. Det räcker. Jag blir helt förstörd och för att inte gå sönder helt blir jag arg.

Eller så åker jag till det enda stället där jag vet att jag inte gör någon annan illa med min fåniga gråt eller ologiska ilska. Jag behöver rensa ur skiten men vet inte riktigt hur, det gör ont nu.


Vid nåt tillfälle sa Fredrik till mig att det var ett under att jag ändå var så hel och normal som jag var då. Med honom. Jag blev inte friskare av att han dog, nu är det ju bara ologik och lösa ändar i mitt inre. Kan man limma ihop alla bitar tro? Jag vet inte hur normal är visserligen, men visst borde det vara bättre än så här?
Där jag skäller för minsta lilla? Eller fångråter för allt?

Jag har för övrigt semester den här veckan, vi tänkte åka och fiska. Men eftersom vi inte har någon som passar våra djur åker Fina upp själv och jag är hemma. Jag såg fram emot lite ledigt ihop, men det är som det är, jag får nog en hel del gjort hemma då.

Vi har haft en vecka med killarna i sommar, vi var till Eskilstuna, och så klart high Chaparral, där vi blev "rånade"!

Har köpt en till bil med, en Chrysler sebring, cab. Det är nice att åka med vinden i håret!

Det var väl i stort sommaren det.
Ha det gott!