Idag var dagen då jag dödade min vän. Hon hade så ont, och tyvärr var hon för ung för att prognosen skulle liva något gott.

Så idag tog jag min fina Isa med mig i bilen en sista gång och for till veterinären. Där mötte vi gammelhusse, pussade på barnen en sista gång och gick in till den trevliga veterinären. Hon tog emot oss, satte kanylen och sen fick vi gå in till rehabavdelningen.

En filt på golvet, Isa kissade ner den. Såklart:-), hon gjorde så på alla mattor.
Ny filt, veterinären berättade vad som ska hända. Jag höll hennes huvud i mina händer. Hejdå fina Isa, och duktig flicka. Det var vad jag hann säga innan hon slickade sig runt munnen och ögonen slocknade.

Jag hämtade min bil medan husse höll om sin flicka. Sen bar vi ut henne till hennes filt i bilen och såg till att hon låg bra.

Barnen kom tillbaka och de fick se henne, pussa på henne och säga sina hejdå. Jag är så stolt över mina fina barn. De har grävt graven med mig, ordnat Isas plats så fint och säger hejdå så fantastiskt lugnt och värdigt.

Isa ligger nu i kanten på sitt fält, där hon sprang och lekte med sin "syster" Ruby. Nosen och benen springer ut mot de öppna vidderna, så hon kan ta språnget när det är dags.

Jag hatar ibland livet och det man måste välja att göra. Men det är ett ansvar man har när man lever med djuren, de kan inte själva avsluta det som vi med våran avel påbörjat. När det blir för svårt för dem är det upp till oss att ta steget åt dem.

Ikväll ska jag krama min andra staffe ordentligt och önska att resten av det är året kan få gå i friskhetens tecken.